I Darren Aronofskys bibelspektakel Noah spelade Russell Crowe en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten. Den egna regissörsdebuten The Water Deviner kan med lite god vilja och fantasi ses som en återupprepning av den historien i den meningen att Crowe återigen spelar en far med tre söner som ser syner av eventuellt gudomligt ursprung och som är omgiven av vatten.
Men annars är det rätt stor skillnad på den gammaltestamentliga samt nästintill galne (or is he…?) patriarken och den australiensiske farmaren. Till att börja med har Joshua Connor och frun Eliza inte längre sina söner hos sig. De lockades av hjältemodiga äventyr på första världskrigets slagfält och lämnade dem sedan aldrig. Det enda Joshua och Lizzie har kvar är några leriga personliga tillhörigheter och beskedet att sönernas ben ligger tillsammans med hundratals, kanske tusentals, andra unga mäns på Gallipolihalvön i vad som skulle komma att bli Turkiet.
Joshua har lyckats bygga upp en farm i den torrlagda australiensiska ödemarken bland annat tack vare sin skicklighet att hitta vatten med hjälp av slagruta. En förmåga som samtidigt innebär slutet för den lilla familj som finns kvar eftersom Lizzie till slut inte orkar leva med sin förlust, utan dränker sig i dammen bredvid bostadshuset. Inför den tunnhårigt svettiga och fördömande prästen måste Joshua dock intyga att hustruns död var en olycka för att hon ska få vila i vigd jord. Själv har han inte längre mycket till övers för en gud som tagit allt ifrån honom.
Det enda som återstår för Joshua nu är att sona någon slags skuld över att ha släppt iväg sina pojkar till andra sidan jordklotet och han beger sig till Istanbul för att försöka leta rätt på dem. Åtminstone måste han försöka ge dem den grav som Lizze önskade.
Som jag ser det finns det två bärande teman eller bilder i The Water Diviner och ett Budskap. Russell Crowe har velat berätta om en period där både den turkiska och australiensiska historien i viss mån tvinnats samman. Mindre än ett år efter vapenvilan är området som ännu inte blivit (bland annat) Turkiet ockuperat av de allierade som med full kraft och britterna i spetsen har påbörjat det intrikata uppstyckande som är segrarens privilegium. Samtidigt jäser nationalistiska krafter och Mustafa Kemal samlar styrka för att bli det nya landets fader.
Russell Crowe samt manusförfattarna Andrew Anastasios och Andrew Knight har försökt att berätta en historia där tidigare fiender nu måste försöka samarbeta men som fortfarande står på olika sidor i en konflikt. En är vinnare och den andre är förlorare samtidigt som de bägge kan förenas i de oerhörda förluster som ingen kommit undan. Manuset gör sitt bästa för att inte utmåla de turkiska styrkorna och officerarna som ondsinta djävlar bara för att de slogs på ”fel” sida i kriget. Det är en lovvärd nyansering, men en som därmed också hoppar över både folkmord och massakrer som faktiskt skedde inom det döende imperiet.
Rent historiskt finns det alltså inte mycket gemensamt med ”föregångaren” Noah. Inget alls, om vi ska vara petiga. Däremot berör bägge filmerna, som jag ser det, teman om andlighet och vatten. Ibland blir de synonyma, ibland inte. Kanske ser jag dem bara som det eftersom The Water Diviners två absolut vackraste scener handlar om både det ena och det andra.
I filmens inledning gräver Joshua efter vatten och den hårda jakten på den livgivande blötan skulle med lite god vilja kunna ses som en offergåva, en ovanligt fysiskt påfrestande bön. Det är en sekvens med mättade färger och eleganta vinklar och den är inget mindre än fantastisk. På plats i Istanbul hinner Russell Crowes farmare också göra ett besök i den Blå moskén. I en lika visuellt storslagen scen som den tidigare uppfattar i alla fall jag en antydan om att vår huvudperson i moskéns abstrakta skönhet kan komma närmare gud än han gjort på många år, kanske i hela sitt liv.
Dessutom är det i det här avseendet svårt att inte dra växlar på filmens titel, The Water Diviner. ”Divine” betyder ju både gud eller gudalikt, att kunna förutspå händelser och att hitta vatten med hjälp av slagruta. Alla tre element som Crowe mer eller mindre framgångsrikt försöker beröra i sin film.
Som förtslingsverk är The Water Diviner inte alls oäven men också långt ifrån perfekt. Crowes sätt att framställa sin berättelse är knappast häpnadsväckande nyskapande och samtidigt har han lyckats jobba in en par fina blinkningar mot den givna föregångaren Gallipoli. En onödig kärlekshistoria som givetvis inbegriper en hyfsad åldersskillnad tynger filmen betänkligt. Då en av dess största styrkor är det visuella ser jag till min sorg att detta tydligen var fotografen Andrew Lesnies sista verk. Inga fler samarbetet i framtiden där alltså. Men kan Crowe hitta någon annan av Lesnies kaliber och fortsätta bygga på det han faktiskt gör både rätt och bra i The Water Diviner kan hans regissörskarriär bli något att hålla ögonen på.
Vad tyckte de andra Filmspanarna? Det kändes som om åsikterna gick isär i diskussionerna efteråt.
Har du inte sett den? (blogg)
Fredrik on Film
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord 
Det verkar som vi alla är rörande överens den här gången.
Crowe kan kanske jobba med Roger Deakins nästa gång.
Spännande religiös vinkel. Undrar om inte du lagt ned mer tanke än manusförfattarna där.
I övrigt har jag inte sett Noah, men tänker att även den borde vara ganska överseende med folkmord och massakrer.
Håller med om att dina två favoritscener var ganska bra, kanske speciellt den i moskén, vet inte varför egentligen men det fanns nåt där. I övrigt är det spretig vilket vi ju konstaterat redan. Just temat med att Joshua skulle samarbeta med sina tidiga motståndare tyckte jag var intressant. Synd bara att grekerna målades upp som värsta skurkarna. Då föll den där nyanseringen lite.
Hmm, jag känner (kände) ett starkt motstånd till den här filmen, men din tankeväckande text gör att jag känner mig mer förlåtande, trots att ditt betyg är relativt lågt. Men ordet ”slagruteman” är verkligen udda, och även om jag förstår vad det handlar om – att finna vatten – så förstår jag inte VAD slagruta är. Ett verktyg?
@Fredrik: Förhållandevis, ”fel”marginalerna är inte särskilt stora. Something good and something bad… Men man undrar förstås hur mycket Lesnie hade att göra med the good stuff, vilket då blir svårt att reproducera.
@Carl: Jomen, du vet, i Noah är det ju bara dåliga människor som dör. Eller nåt… 😉
@Jojjenito: Kanske skulle man kunna jobba fram någon slags matematisk formel för hur mycket nyansering en film kan hantera?
@Cecilia: Roligt att jag kunde bidra med lite nyansering 😉 I Sverige är en slagruta oftast en Y-formad pinne där man håller i de två förgreningarna. När pinnen roterar har man hittat vatten. Crowe använder istället två L-formade metallstavar i filmen och de korsas där det finns vatten. Lite som en kompass kanske man kan säga. Men grejen är egentligen inte verktygen utan personen som hanterar dem.
@Sofia: Tack för att du upplyser mig 🙂
@Cecilia: My pleasure